Förr skulle det svenska jordbruket göra oss självförsörjande med mat. Nu handlar det mer om att ha en effektiv inhemsk produktion som åtminstone täcker en del av vår egen konsumtion. Idag importeras en tredjedel av maten vi äter. Det handlar också om att behålla en levande landsbygd och erbjuda rekreation för stressade storstadsbor. Det politiska målet för Sveriges jordbruk är att det ska vara miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbart.

Sju procent, av Sveriges totala landareal på 41 miljoner hektar (410 000 kvadratkilometer) används idag till att producera mat, foder och energigrödor. Två tredjedelar är åkermark, resten är betesmark och jord som ligger i träda eller används för energiskogsodling. Antalet jordbruksföretag har minskat med cirka tusen per år sedan EU-inträdet 1995 och är nu cirka 70 000. Utvecklingen av företagens storlek går i två riktningar - stordrift och småskalighet. Medelstora jordbruk läggs ned eller köps upp av kapitalstarka företag med allt mer specialiserad produktion. Småjordbruken överlever via en mer varierande verksamhet, där även turism blivit en lönande bisyssla. Storjordbruken är koncentrerade till slättbygderna i södra och mellersta Sverige, medan de mindre mest finns i skogs- och mellanbygder samt i norr. En kraftig rationalisering av arbetet har lett till att knappt två procent av Sveriges befolkning arbetar med jordbruk, skogsbruk och fiske idag jämfört med två av tre svenskar för 150 år sedan.

Odling

Odling är grunden för vår livsmedelsförsörjning, även när det gäller animaliska livsmedel som mjölk och kött eftersom djurens foder består av växtmaterial. De flesta grödor sås på våren och skördas på sommaren eller hösten. Efter skörden bearbetas ofta fälten med harv för att bekämpa ogräs och blanda in växtresterna i marken. Därefter plöjs fältet och harvas igen inför höstsådden i september eller, som förberedelse inför vintervilan, i de fall sådd sker på våren. För att minska problemen med växtsjukdomar, insekter och ogräs brukar man låta de olika grödorna komma efter varandra i en så kallad växtföljd. Användandet av en växtföljd bygger på att minska smittspridning eftersom olika sorters grödor får olika sorters sjukdomar och angrepp.

Sädesslag (också kallade spannmål eller cerealier) som vete, korn, havre och råg odlas på en tredjedel av Sveriges totala odlade areal. Även oljeväxter (till exempel raps), baljväxter (ärter och bönor), potatis och sockerbetor odlas för livsmedelsframställning. Mer än tre fjärdedelar av åkermarken används för att producera foder till husdjuren.

Gödsling

De tre mineralnäringsämnen som växterna behöver mest av är kväve, kalium och fosfor. De två senare kan man ge varje år eller "förrådsgödsla" för några år i taget. Kväve däremot behöver grödan vid rätt tidpunkt för att skörden skall bli den bästa möjliga. Ärtor och andra baljväxter tar sitt kväve ur luften och kvävegödslas därför inte. De berikar också marken med kväve inför efterföljande gröda.

Besprutning

För att undvika eller minska angreppen av ogräs, sjukdomar och skadedjur som konkurrerar om näring och orsakar minskade skördar används ofta besprutning (kemisk bekämpning) i konventionell odling. På försommaren besprutas stråsäden och flera andra grödor mot ogräs. Olika insekter bekämpas efter behov med stora variationer mellan olika år.

Djurhållning

Mjölkproduktionen har varit basen och betande kor i hagarna vår klassiska bild av svenskt lantbruk. I dagsläget finns cirka 360 000 mjölkkor i vårt land som tillsammans producerar cirka 3 miljarder liter mjölk per år. De senaste 30 åren har antalet mjölkkor i Sverige minskat kraftigt liksom antalet mjölkkobesättningar. Å andra sidan har antalet kor per besättning ökat. Trots ett minskat antal mjölkkor har den totala mjölkproduktionen hållits ganska konstant. Med hjälp av avel och anpassad utfodring har mjölkkon på hundra år förmåtts ge ifrån sig allt mer mjölk - från 2000 liter upp till i genomsnitt 9000 liter per år. Förutom mjölken korna ger kommer mycket av nötköttet vi äter från kalvar till mjölkkor som inte behövs för mjölkproduktion.

Betande nötboskap spelar en viktig roll för det öppna landskapet. Men produktionen av svenskt nötkött har minskat och hälften av vår nötköttskonsumtion täcks idag av import.  Den minskade nötköttsproduktionen gör det svårare att nå det miljömål som riksdagen antagit, att arealen betesmark ska öka. Antalet grisar som föds upp för slakt har minskat sedan 1980-talet. Det svenska grisköttet får allt större konkurrens av billigare kött från bland annat Danmark. Produktionen av får och kyckling har ökat.

Husdjursproduktionen är störst i Sveriges södra delar. Störst ekonomisk betydelse har mjölkproduktionen. Därefter kommer produktionen av nötkött, gris och fjäderfä. Produktionskostnaderna inkluderar arbetskraft, foder, kostnader för byggnader, stängsel, veterinär med mera. Importen av djurfoder utgör mindre än 10 procent av djurens totala konsumtion i Sverige. Det importerade fodret består till stora delar av proteinfoder som sojabönor.

Den svenska djurskyddslagstiftningen hör till den mest långtgående i världen. Reglerna är också strängare i Sverige än i andra länder inom EU. Exempelvis är det lag på att mjölkkor, får och getter ska få vistas utomhus under sommaren. Grisar ska vara lösgående, de får alltså inte stå uppbundna. I Sverige är det också förbjudet att klippa av grisarnas svansar och att trimma näbbarna på höns och kycklingar.

Hur påverkas miljö och klimat av jordbruket?

Livsmedelsproduktionen står för cirka 30 procent av samhällets totala utsläpp av växthusgaser. Jordbruket och dess råvaruproduktion står för den största klimatbelastningen i livsmedelskedjan. Utsläpp av metangas från djur och lustgas från jordbruksmarken bidrar till växthuseffekten. Utsläpp av växthusgaser kommer också från energikrävande tillverkning av konstgödsel, förbränning och multnande växtrester samt från dieselanvändning i arbetsmaskiner och fordon. Jordbruket bidrar också till andra miljöproblem. Ensidig odling samt bekämpning av ogräs och insekter påverkar den biologiska mångfalden. Utsläpp av kväveoxider och svaveldioxid i luften samt läckage av kväve och fosfor till hav, sjöar och vattendrag bidrar till försurning och övergödning. Anrikning av den giftiga tungmetallen kadmium, som har sitt ursprung i bland annat tillverkning av fosforgödselmedel, kan på sikt minska åkermarkens användning för produktion av livsmedel.

Källor

Jordbruksstatistisk årsbok. SCB, 2009.

Läs mer

Odling och uppfödning  Faktaboken, LivsmedelsSverige

De nationella miljömålen