Jordbruket, oavsett om det är konventionellt eller ekologiskt, påverkar miljön runt omkring oss. Viss påverkan ses som positiv, till exempel att landskapet hålls öppet, medan annan påverkan är negativ, till exempel läckage av näring eller utsläpp av växthusgaser. Riksdagen har antagit 16 miljömål som berör hela samhället. Jordbruket har i större eller mindre grad betydelse för hur flertalet av dessa mål ska kunna uppfyllas.

Näringsläckage, övergödning och försurning

Kväve tillförs jordbruksmarken genom handels-, stall- och betesgödsel, slam, kvävefixering från baljväxter, luftnedfall och utsäde. En del av kvävet försvinner i samband med skörd när grödorna tas bort från åkern. Skillnaden mellan tillfört och bortfört kväve blir det överskott som riskerar att läcka ut i luft och vatten och orsaka övergödning. Närmare hälften, 40 procent, av kväveläckaget till sjöar, hav och vattendrag beror på jordbruket. Mest kväveöverskott finns på mjölkgårdarna, både konventionella och ekologiska. Läckaget är störst i södra och västra Götaland, där jordarna är lätta och det finns mycket djur. Dessutom är nederbörden stor och vintrarna milda i området vilket ökar läckaget. Kväve kan också läcka genom att ammoniak från gödsel avges till luften. När ammoniaken sedan faller ned igen kan den orsaka både försurning och övergödning. Kväveläckaget går att minska genom effektivare metoder för att lagra och sprida gödsel, anläggning av bevuxna men oodlade skyddszoner och nya våtmarker samt odling av fånggrödor (grödor som tar upp kvävet). Statliga miljöstöd finns för flera sådana åtgärder.

Fosfor är ett viktigt grundämne men också en ändlig resurs som bryts för framställning av fosfatgödsel till jordbruket. Fosfor binds i marken men riskerar att frigöras speciellt vid kraftiga regn eller snösmältning på lerhaltiga obeväxta och sluttande jordar. I områden med mycket djur kan fosfor spridas till marken via foder och stallgödsel. Fosfor har större betydelse än kväve när det gäller övergödning av sjöar och vattendrag - även till havet, har forskarna kommit fram till på senare år. Jordbruket svarar för nästan hälften av fosforförlusterna, 40 procent. Åtgärder mot fosforläckage liknar de som används för att minska kväveläckaget.

Andra ämnen som kan orsaka övergödning och försurning är kväveoxider och svaveldioxid från förbränning av fossila bränslen.

Växthusgaser

Jordbruket släpper i huvudsak ut tre sorters växthusgaser: koldioxid från åkermark och från förbränning av fossila bränslen som olja och diesel, metangas från husdjur, främst nötboskap, och lustgas (dikväveoxid) från åkermark. Jordbruket är orsak till cirka 15 procent av samhällets totala utsläpp av växthusgaser. När det gäller lustgas och metan så svarar jordbruket för 70 respektive 60 procent av Sveriges totala utsläpp medan jordbrukets koldioxidutsläpp bara är cirka två procent av det totala.

Metan är en 20 gånger kraftigare växthusgas än koldioxid. Metangas bildas vid nedbrytning av växtrester och vid matsmältningen hos idisslande djur. Utsläppen har minskat de senaste åren till följd av minskad köttproduktion. Istället har köttimporten ökat och miljöbelastningen exporterats till andra länder. Stallgödsel släpper också ifrån sig metan. Om gödsel, mat och växtrester rötas till biogas förvandlas problemet till klimatvinst. Restprodukten blir högvärdigt jordförbättringsmedel. Bidrag utgår till lantbruk som satsar på biogasanläggning.

Lustgas är en 300 gånger kraftigare växthusgas än koldioxid. Hur den bildas i jordbruksmarken är delvis oklart men stora mängder kväve och dålig tillgång på syre ger ökad risk för avgång av lustgas. Vid lagring av fast stallgödsel avgår också lustgas. Flytgödsel, det vill säga gödsel blandat med urin, släpper ifrån sig betydligt mindre mängder.

Koldioxidutsläppen i jordbruket kan minskas genom att odla mer vall och energigrödor. Användningen av biobränslen för uppvärmning av stall och växthus har redan krympt energianvändning och koldioxidutsläppen väsentligt.

Kadmium

Tungmetallen kadmium finns i det råfosfat som används för att tillverka fosforgödsel. Även det avloppsslam som används som gödselmedel i jordbruket innehåller kadmium. Upplagring av kadmium i åkermarken kan på sikt minska markens användbarhet för produktion av livsmedel. Naturliga processer kan skadas och kadmium i de skördade grödorna kan skada människors hälsa. Tillförseln av kadmium till odlad mark har minskat mycket de senaste 30 åren, främst genom att kadmiuminnehållet i handelsgödsel har minskat.

Biologisk mångfald

Jordbrukslandskapet som formats under århundraden har förändrats drastiskt de senaste årtiondena. Åkrar och betesmarker har lagts ned, småbiotoper har försvunnit, våtmarker har dikats ut, gamla kulturväxter och svenska lantraser har minskat i antal. Ekonomiskt stöd för skötsel av betesmarker och ängsmarker syftar till att främja öppnare landskap och ökad biologisk mångfald. Småbiotoper som stenrösen och gärdesgårdar och åkerholmar ska skyddas och skötas om. Andra exempel på åtgärder för att öka den biologiska mångfalden är anläggning av våtmarker, vilket också minskar risken för näringsläckage.

Kemisk bekämpning

Bekämpningsmedel används i jordbruket för att skydda odlade växter mot angrepp av ogräs, insekter och svampsjukdomar. Användning av kemiska bekämpningsmedel kan leda till att dessa preparat läcker ut i vatten, luft och mark. Riskerna för att detta ska ske beror på flera saker. Till exempel spelar miljöbetingelserna på och runt omkring fälten där preparaten används stor roll liksom preparatens egenskaper och hur de hanteras. De bekämpningsmedels-rester som finns i naturen har spridits med vinden när fälten besprutas, eller från olämplig hantering när sprutor töms och fylls på. Den totala användningen av kemiska bekämpningsmedel i Sverige har minskat kraftigt de senaste 30 åren. Några orsaker till detta är ökad rådgivning, bättre spridningsteknik, användning av lägre doser, mer mekanisk bekämpning och att åkerarealen har minskat.

Källor

Jordbruksstatistisk årsbok. SCB, 2009.

Läs mer

Hållbarhet i svenskt jordbruk. SCB, Jordbruksverket, Naturvårdsverket, LRF, 2007.